Lite av nu tid klämmer jag in! 

Denna tårta gjorde jag till svärmor då hon fyllde år=) 

Fyllning: Tutti frutti-fluff & Nougat-fluff= Otroligt gott! =D 

Hon blev väldigt glad över tårtan iaf! 

Som jag skrev sist så hade jag fått i mig för mycket droger och även om det inte var en riktig överdos, jag har ingen aning, så är jag ändå orolig för vad som hade hänt om jag INTE hade satt mig på bussen och åkt hem. Tänk om någon annan hittat mig än mamma, vad hade hänt då? 

Såna saker man kan fundera en del på men gjort är gjort. 

Droger och killar var det jag levde för då, jag var aldrig i skolan i stort sätt och rökte på för ofta! 

Mina betyg i 8an blev ingefär så här: IG IG IG IG IG IG IG IG IG MEN jag fick iaf 2 G=P 

Bild och Idrott lyckades jag få godkänt i, men resten var blankt. 

Jag brydde mig inte om skolan och jag levde mitt eget liv men min mamma och pappa tror jag försökte stänga ute det eller dölja det. 

Jag vet inte hur många som egentligen viste... 

Då drogerna var i sitt slut så träffade jag en ny tjejkompis, vi blev bra kompisar och vi tillsammans gjorde en hel del dumheter! 

Vi snattade och vi gjorde det bra. Det kändes bra att få det där ruset men som med allt annat, så åkte vi fast.

Så blev ett långt möte på kontoret i den affären vi var på, civil poliser = BÄST I VÄRLDEN!

Vi blev släppta efter en stunds förhör och jag kan säga en sak, hem var den absolut sista platsen jag ville åka till men mamma eller om det var pappa ringde mig och sa att nu tusan kommer jag hem!

Polisen hade alltså ringt hem... KUL!

Har förträngt vad som hände efter det men jag och min tjejkompis fick inte träffa varandra mer utan att någon av våra föräldrar var med. Så blev övervakning av föräldrarna. 

Jag hade då slutat med drogerna, mycket abstinensbesvär så jag började röka cigaretter och snusa stället, funkade hyffsat. Jag blev väldigt avskräckt efter min "överdos", våldtäcktsdrog, eller vad det nu var... Jag hade verkligen lärt min läxa på det hårda sättet! 

Jag hade börjat bryta umgängeskretsen, sluta snatta efter vi åkte fast och slutat med det mesta. 

Abstinensen var STOR efter både det ena och det andra och jag mådde skit. 

MEN det som höll mig uppe var att mamma fortfarande pratade med mig, dock inte så mycket, och att min lillasyster Erika hade frågat mig en gång: 

- Varför är mamma alltid sur på dig? 

Ja vad säger man, inte ville jag förklara det för henne då hon var så liten, jag ville ju vara en förebild. En storasyster HON kan se upp till, någon som ska skydda HENNE.. Nu var det jag som behövde beskyddas. 

Eftersom Soc hade kallat till stormöte så var jag tvungen att gå dit.

Det var rektor, mentor, kurator, soc, pappa + sambo, mamma + moster?, soctanten och jag. 

De anklagade mig för att hålla på med droger men då hade jag faktiskt varit helt ren i ca 3 månader kanske, eller mer. Jag blev förbannad och sa att ni är på tok för sent ute. 

Sen började dom anklaga mig för att vara nazist, jag hade ett kors på mig (ganska stort) och Thors Hammare på mig... Enligt mig var det bara smycken, jag tyckte dom var snygg och vad har ett kors med det att göra? =O 

Jag slet av mig halsbanden och knöt dom i näven och drämde ner dom i bordet vid soctanten och skrek på henne, vad vet jag inte. Sen stormade jag ur rummet och smällde igen dörren så jag trodde gångjärnen skulle gå av!!! 

Det ekade genom i stort sett hela skolan och den är STOR!!! 

Jag fick några blickar medan jag gick ut från skolan.. 

Jag slutade bära dom där halsbanden och jag slutade med allt faktiskt. Nästan, jag började få nya BÄTTRE vänner, som faktiskt var VÄNNER, jag började sakta men säkert komma tillbaka till lektionerna och jag upptäckte en ny sak... 

Det var roligt! 

Jag fick lägga mina tankar på annat istället för droger, alkohol, olagliga saker och en hel del annat dumt, jag kunde ignorera samtal från "vänner" eftersom jag var på lektion! 

Jag vet inte hur det gick till men mina betyg började höjas och lärarna pratade faktisk till mig, inte om mig. 

De vart till och med trevligare och snällare ju längre tiden gick. 

På ett år så ökade jag betygen så pass att i slutet på 9an så hade jag alla Godkända och bara ett IG!! 

Jag var stolt över mig själv, det är jag i dag också! 

Även fast det var en tonårsfas som spårade ur men jag lyckades ta mig ur den i tid och skärpa till mig så klarade jag det, jag blev en plugghäst det året=D

Jag pluggade inte bara på skoltid, jag fick även en timmes läxläsning efter skoltid med lärare, jag pluggade hemma på kvällen och jag pluggade på helgerna. 

Det var tufft men det lönade sig i slutet, uppenbarligen med tanke på betygens ökning;) 

Jag hade under den tiden en kontaktfamilj bestående av en kvinna, ensamstående fast med hundar, katter och hästar! 

Hon hjälpte mig otroligt mycket och jag saknar henne massor! 

Petra heter hon, det var tack vare henne också som skolan gick bättre, jag fick läsa läxor med henne och hon hjälpte mig med allt hon kunde och dessutom... 

Medan jag bodde där hos henne på helgerna så fick jag så lov att kliva upp kl 6 på morgonen, äta frukost och sedan ut och mocka i stallet, låter kanske äckligt för en del men det var faktiskt... Fridfullt?

Ja det kan man nog kalla det för. Lugnet, ensamheten, att bara vara JAG.

Jag pysslade självklart om hästarna också, när allt kändes jobbigt och jag bara ville vara själv så gick jag ut i stallet och ryktade Early, "min" häst. 

Mot honom grät jag många gånger och efteråt kändes det så skönt, men jag är glad att hästar inte kan prata! 

Jag kommer ihåg frukosten hos Petra, hon la alltid upp olika brödsorter och massor av varje, yougurt och jouice bjöd hon på + flera olika pålägg på mackorna. Hon la alltid brödet i en korg och sa alltid:

-Ät så mycket du vill! =) 

Älskade att vara där, ute på landet, jag sov i gästrummet och jag tyckte om att se på henne då hon fixade håret och sminkade sig, jag tyckte om lukten där i huset. Det luktade alltid gott och nystädat. 

Oj oj så jag saknar allt det och ja, dum som jag var sumpade jag även den chansen..

Gör mig otroligt ledsen i dag men kanske inte var meningen att det skulle fortsätta? 

Om jag kunnat, hade jag spolat tillbaka tiden, inte gjort det stora misstaget att bråka med henne just den gången och skött mig bättre. 

Hennes hem var min fristad, en stund.

Jag kan erkänna en sak om mig..

När jag var 13 år drack jag mig full för första gången och blev rejält full. Jag tyckte om det, och det fortsatte och blev allt oftare. Jag drack på tok för ofta för mn ålder men vi tyckte det var roligt då. 

Den där spriten, vinet och ölen blev tillslut inte tillräckligt, vi blev inte lika full längre och vid 14 års ålder så rökte jag på för första gången. Det var ju helt underbart! 

Vi fortsatte att röka på, var på "filmkväll" ganska ofta och hände att pappa kom och hämtade hem mig ganska ofta. 

Då jag var 15 så blev det allt fler fester, jag var sällan i skolan och brydde mig inte om något. 

Jag vart en rebell, jag snaggade av mig allt hår pga att jag blivit mobbad sedan jag började i skolan och blev slagen varje dag i skolan i magen så jag tappade andan. 

Jag minns en dag var jag så less på just att bli slagen så jag slog tillbaka och först då fick jag skäll av läraren... Men inte han! 

Så när jag var 15 blev jag less, jag rakade som sagt av mig håret eftersom folk kallade mig för "krullo", "affro" osv så nu kunde dom inte kalla mig för det längre, jag hade ju inte ett strå på huvudet och dom fattade piken! 

De slutade reta mig och jag var nog inte så snäll mot andra efter det kändes som jag och grabbarna i skolan fick respekt! 

När jag var 15-16 år så fick jag även en operation godkänd och jag var verkligen överlycklig för det! 

Snart... Kunde de inte mobba mig för "Dumbo" heller! Operationen blev gjord och jag var hemma från skolan med världens största bandage! Minns att det var riktigt jobbigt för op.såren kliade ju konstant men jag fick inte klia. Det var tortyr, men det var helt klart värt det för då jag kom tillbaka till skolan så fanns det inget att mobba mig för. Inget hår, inga utåtstående öron och jag var inte rädd för att hitta på sattyg eller att slå någon som sa fel till mig. Alkohol, droger, snus och cigaretter... Det bestod mitt liv av! 

Skola? 

Ja jag hade kanske 2 godkända av 15 ämnen=P INTE bra! 

Drogerna blev värre, jag testade amfetamin, extacy, valium, morfin.. Allt jag kom åt och jag tyckte om det! 

Kommer ihåg att av amfetamin kunde man verkligen inte sitta still, så oftast tog vi promenader som varade hela nätterna, gick ofta rakt igenom stan och tillbaka. Blev väl runt 1,5-3 mils promenad varje natt. 

Efter jag hade använt droger så pass att jag inte var lika känslig mot dom började jag få synvillor och trodde stenhårt på att folk förföljde oss, men de fanns inte ens någon i närheten. 

En helg sov jag inte något alls, vi var uppe och festade, träffade massor av människor och ja... 

Livet lekte! Tyckte iaf jag. 

En del fester spårade ur, det blev slagsmål, var tvungen att springa från polisen och ja, helt sjukt nu i efterhand! 

I slutet på den perioden hade jag och en tjejkompis varit på en fest, vi var måttligt bakis dagen efter och alla låg och halvsov i lägenheten. Då kommer en kille in och säger att han har fått tag i nya saker... 

Han frågade om vi skulle ha och jag och min tjejkompis tackade såklart ja. Har ingen aning om vad det var för något men det var då dåligt, jag kände ingenting och ändå väntade vi ca 30 min sen frågade vi om en till, vilket vi fick. 

Just då ringde mamma och sa att nu jävlar kommer du hem!! 

Sagt och gjort åkte jag med bussen hem och just som jag klev utanför bussen i Byn så slog tabletterna till, med en jävla kraft och jag flög hem! Jag kände inte mina ben, dom bara förde min kropp framåt och jag blev totalt veck!

Jag vet inte hur jag tog mig upp för trappan men det tog tid, kom in och gick raka vägen till mitt rum där jag la mig i sängen med kläderna på. Jag kände själv att tabletterna var på tok för starka, jag hade tagit för mycket!!!

Jag däckade, försvann in i någon annan värld och vaknade av att det regnade. Konstigt tänkte jag, att det kan regna inomhus! Väldigt märkligt, men det händer väl ibland, jag kanske inte är i mitt rum trotts allt, sen försvann jag igen.. 

Vaknade till av att det spöregnade i mitt rum, slog upp ögonen och kände att min kropp skakade, att min mun var torr som sandpapper och ögonen vibrerade typ, jag kunde inte fokusera blicken och jag mådde illa. 

Såg mamma stod lutad över mig med ett glas vatten i handen eller om det var en blomspruta, något sånt iaf. 

Hon ruskade liv i mig och sen gick hon ut, jag hörde att hon ringde någon och sen försvann jag igen. 

Vaknade av att en manlig röst skrek på mig men det kändes så långt bort. 

Men rösten gav sig inte och någon ruskade om mig, började slita upp mig ur sängen och jag kunde som inte förhindra det, jag var helt borta. 

Jag hörde mamma säga:

-Ta med henne till dig, jag vill inte se henne nå mer! 

Mannen även kallad M, tog med mig hem till honom.

Jag var helt borta flera dagar och ingen tidsuppfattning. Två dagar senare kom han in i sovrummet och slängde en handduk på mig och ett t-tröja och byxor som var hans och sa åt mig att gå och duscha. Men inte ville jag det.. 

Så han slet in mig i duschen och sa att antingen duschar du själv eller så hjälper jag dig!! 

Självklart ville jag inte ha någon hjälp så jag duchade. 

Efter det hade han gjort mat åt mig och sa att jag måste äta och jag har inget minne av vad det var för mat, men jag har aldrig ätit något godare!! Jag var vrålhungrig!

M förklarade för mig att jag måste dricka mycket vatten och äta ofta men lite. Sen frågade jag om jag fick gå hem för jag ville inte vara hos han. Men det fick jag inte.. Mamma ville inte se mig, hon ville inte att min lillasyster skulle se mig och mamma ville helt enkelt inte ha något med mig att göra! 

Jag stängde in mig på mitt rum, eller det var ju egentligen hans, men han sov på soffan istället. 

Jag var arg, ledsen och mådde skitdåligt! Jag viste att nu har jag verkligen gjort bort mig!! 

Jag hade varit där nere i en vecka då M fick ett samtal, han blev skitförbannad och jag hörde på honom att något inte stämde... 

Då var det någon som påstod att jag och M hade ett förhållande och eftersom jag var minderårig så ja, M tog ganska illa upp om man säger så! 

Han försökte hjälpa min mamma och så får han höra något sånt. Så alla trodde nu att jag hade sex med någon som var några år äldre än mig.. Jag orkade inte bry mig. 

Men min pappa brydde sig! Han kom ner och hotade M med att slå ihjäl han, och jag vet att om inte jag hade varit där så hade det varit grymt nära. Baseboll trät var laddat... 

Det där är en tid jag aldrig glömmer. Helt sjukt vad allt var milt sagt åt helvete på den tiden! 

Nu måste jag tyvärr sluta skriva, måste göra mig i ordning eftersom jag och sambon får främmande.

Jag försöker skriva mer varje dag och jag hoppas inte det här river upp gamla sår, för mig känns det bara otroligt skönt att få skriva ner. 

Over and out!

Efter jag slängt ut J så var jag såklart ledsen, nere och deprimerad men samtidigt en känsla som var värt allt det..

Frihet! 

Det var bara jag och Amie som jag behövde se efter, städa efter och fixa mat till. 

Då Amie var 4 månader hade jag slutat amma sedan en tid tillbaka. Mjölken rann till där så jag såg ut att ha Dolly Parton-pattar ett tag men sen försvann det lika snabbt och då började jag med att flaskmata, mycket smidigare!

Min mamma hjälpte mig en hel del ända sedan Amie föddes, hon var verkligen den som höll mig uppe och gjorde att jag fortsatte att kämpa. 

En månad efter att jag blev själv så hade jag inte så vidare bra kontakt med J, han gick tillbaka till droger eller alkohol, vad vet jag. Det var hans val och jag hade inget tålamod att bry mig. 

Nog blev jag ledsen och tyckte i början att det var mitt fel, men i slutändan så var det hans val. Jag var inte där och tvingade honom! 

Amies kolik hade börjat gå över och nätterna blev bättre, jag mådde allt bättre jag med. Jag blev gladare för varje dag som gick och allt flöt på. 

De flesta samtal jag hade med J slutade i bråk så samtalen blev allt färre. 

Jag gav upp hoppet! Vilket jag säkert gjort för länge sen innerst inne men nu blev det mer och mer tydligt. 

Nog ville jag hjälpa honom fortfarande, det vill jag även i dag, men jag lägger min energi på de personer i mitt liv jag vet har nytta av det jag ger. 

Tiden gick och 2 månader senare började jag bli väldigt bra väl med L, henne hade jag träffat via en föräldragrupp i staden vi "bor i". L är min absolut bästa vän och vi skickar säkert 5 sms till varandra om dagen och vi känner varandra så väl att ibland behöver vi inte ens svara på varandras sms, bara vetskapen om att någon annan vet och har läst. Det räcker! 

Säkert onödigt tycker ni men tack vare L sitter jag där jag är just precis NU! <3

Hon började tycka att det är dags att träffa killar! Jag däremot, sa att jag klarar mig bäst själv, inte tusan behöver jag en kille, dom ställer ju bara till det! =P 

Och faktiskt, killar ställer till det... 

Jag var så inställd på att jag kommer leva själv resten av livet, VEM vill ha en ung tonårsmamma med ett barn? 

Jag trodde det knappast skulle finnas någon i världen som vill ha det, eller som vill ha MIG. Kan någon stå ut med en sån som jag? Knäpp, udda, lite smått irriterande och en smått skadad själ? Hahaha, knappast!

L började ge exempel på killar... 

-Ja men vi har ju Han, han är ju lugn, festar ibland. Många kompisar, tycker om att vara på stan... 

-Nej inge sånt...

-Ja men då har vi ju Han, han tycker om naturen, fiske, cyklar, åker skidor, har en riktigt snygg bil, jobbar och är nykterist..

-Hmm ja, lät ju betydligt mer intressant men inte tror jag han är intresserad. 

I mina tankar fortsatte meningen till - någon som mig, som inte har bil, inget körkort, ingen utbildning, inget jobb... Listan blev lång! 

Precis då när vi fortsatte att köra bilen så kom det en kille på en cykel och cyklade rakt mot oss och jag vet inte om han Hejjade eller inte, men HAN VAR SNYGG! Helvete! Jag blev fast just där, just då! 

En riktig hunk enligt mig;) 

Hahaha ja minet sitter kvar, den där, den galna cyklisten... Han är min! ;) 

Det gick någon vecka, jag hade precis fyllt 20 och vi skulle ut på krogen för första gången så jag och L gjorde oss klar hemma hos mig, för festade lite och hennes sambo skulle komma efter en stund. 

När K snart var hos mig så sa L att han hade med sig en kompis...

-MEN L jag sa ju att jag inte skulle ha någon kille, det här kommer ALDRIG ATT FUNKA! Fan vad pinsamt!

Efter en stund, plingade det på dörren och in kommer K och den galna cyklisten som pressenterade sig till A...

Ja du, att bara titta på han gjorde mig helt och fullt nöjd=P Kunde ju knappt slita ögonen från honom..

Sen åkte vi på krogen och Amie fick vara hos momma. 

Jag försökte sitta så nära A som möjligt hela kvällen men lyckades inte så bra, hände en liten sak och vi fick byta krog då dom andra blev utslängd så på den andra krogen fick jag äntligen sitta breve A och jag var helnöjd! ^^)

Vi pratade och skrattade, drack lite och ja, hade allmänt trevligt. 

Har jag inte helt fel så smög A över en hand på mitt ben, jag försökte ignorera men var ju inte så lätt. 

Sen var kvällen slut och vi åkte hem, jag, L, K, A och någon mer trängde ihop oss i en bil, jag fick sitta i Hans knä och utanför mig så hoppade han också ut och det blev en liten blyg puss på munnen=P

Lycklig gick jag hem och tvärslocknade! 

Dagen efter eller om det gick några dagar så fick jag ett sms av A... 

Han kom och hälsade på och ja... L fick då rätt! 

Jag hade träffat en kille, och jag var kär! 

Nu, snart 3 år senare bor jag och Amie tillsammans med A. Vi har fiskar, hund och katter. 

Det blev en bra matchning av L med andra ord och ja, utan L hade jag inte suttit just HÄR, just NU tillsammans med just HAN! 

Trotts att vi är som natt och dag, är vi ändå ganska lika varandra i både bakrund och erfarenheter. 

Han är väl mer den förståndiga medan jag är den där virrpannan som aldrig får något rätt, än så länge;) Men jag lär mig! 

Alla har svagheter, och mina blir nog mindre och mindre. Hoppas jag iaf att han tycker! 

Och ja som sagt, killar ställer till det... Man blir ju kär i dom! 

Jag ställde in mig på att ingen ville ha mig, och han visade mig att Han ville ha Mig! 

Evigt tacksam för mycket hos A. Han är snäll, lugn och ja.. Han lär mig allt om vuxenlivet, som jag inte har så bra koll på än. 

Och trotts allt... Känner jag mig fri! 

Det här är jag!

Jag är en tjej på 22 år och blev mamma som 19åring, till världens sötaste och charmigaste tjej (och även busigaste!) som heter Amie och fyller 4 år i oktober. 

Jag är ensamstående mamma då Amies pappa inte visade sig redo. Han flyttade från oss då Amie var 4 månader för då hade jag fått nog. Vårat förhållande bestod mest av droger i alla former. Det var alkohol, spelmissbruk och narkotika.

Ni kanske förstod att jag fick nog då han bara satt och spelade och drack framför datorn medan jag fick gå runt med Amie i bärsele till 4 på morgonen VARJE dag pga kolik och då hon ÄNTLIGEN somnat, skulle jag lägga mig ner och sova, men oftast vaknade hon igen så var bara att kliva upp och fortsätta gå runt i lägenheten. 

Kan säga att bärselen och min mamma var mina bästa vänner första tiden! 

J flyttade ganska hastigt. Jag var väldigt ledsen då jag hade hoppats på att få en familj, en sån alla andra pratade om... Men det vara bara en dröm. 

Jag var dessutom sjuk efter förlossningen. Läkaren sa något om att det läkte ryggmärg i kroppen, därav den kolosala huvudvärken som gjorde att jag bröt ihop flera gånger per dag. Jag låg ensam med Amie på BB i en dag, sen ville jag hem (synd nog!), jag hann vara hemma i 2 dagar innan huvudvärken höll på att ta kål på mig!

Var på läkarkontroll och eftersom J var så upptagen i spelandet så följde mamma med mig. Där satte hon ner foten och sa att dom ska göra en kontroll på mig också eftersom jag då knappt kunde gå. Vet inte riktigt vad läkaren sa men blev hemskickad och skulle ta taxi till sjukhuet lite senare för att åka upp till Sunderby sjukhus och bli inlagd! Jahapp, bara att åka hem och packa då och förväntade mig att J skulle följa med eller hjälpa mig packa men han var fortfarande upptagen med spelandet och jag fick åka själv med Amie. Jag fick mycket hjälp av både taxi schafören och bussvärdinnan, utan dom hade jag aldrig fått med mig Amie! Han var alldeles för tung och jag var alldeles för svag! 

Väl där på Sunderby sjukhus så blev jag omhändertagen ganska snabbt och fick hjälp med Amie av en sjuksköterska.

Läkaren kom och tittade till mig och sa att jag är TOTALT sängliggandes, jag fick inte ens byta blöja så min underbart snälla storasyster kom till sjukhuset och hjälpte mig mest hela dagarna! GULD VÄRT! 

Fick även smärtlindrande och koffeintabletter i mängder, tyckte dom kom med dom där tabletterna hela tiden men antar det var var 4de timme eller något. 

Efter jag varit inne på sjukhuset ca en vecka var det dags att åka hem, ÄNTLIGEN! 

Jag mådde mycket bättre och trotts att huvudvärken var kvar, så var den mild och något jag kunde stå ut med. Väl hemma möttes jag av en chock! 

Klev innanför dörren till min nystädade lägenhet, som J hade lovat mig eftersom han stannade hemma... 

Det var nog dubbelt så stökigt så medan Amie sov.. Storstädade jag allt vad jag orkade! 

Läkaren hade skickat hem mig med rådet att vara så sängliggande och stilla som möjligt i 3 månader så ryggen fick läka ordentligt... Jo tjenare! 

Jag bröt det direkt! 

Jag var ju tvungen, ingen annan städar, lagar mat, byter blöjor, handlar, tvättar och allt vad det nu är. 

Jag var förbannad, ledsen, irriterad och LESS på livet helt enkelt! 

Så ja, efter dom där 4 månaderna som såg likadana ut som den första tiden hade jag fått nog. Jag slängde ut J, han pckade och stack. Efter det har han väl allitd stuckit, stuckit från ansvaret för han är sämst på att hålla kontakt och nu då Amie är 3,5 år så vet hon knappt vem det är. 

Min historia kan göras lång. Jag kommer fortsätta skriva om allt om min bakrund här, finns en hel del i min ryggsäck och ja, vissa kan ta illa upp. Men då får dom göra det! 

Jag nämner inga namn, min familj består av:

Lilla syster, Stora syster, mamma och pappa. 

Djuren kan jag nämna vid namn med resten nämner jag med första bokstaven i förnamnet. 

Jag heter Elicia, det ÄR mitt namn, det här är min historia och inget jag skäms över att berätta. 

Allt jag varit med om gör mig till den jag är i dag! 

En 22 årig mamma, boendes i en annan stad i ett annat liv tillsammans med MIN dotter!